Om Engelsk Setter
Om Engelsk Setter
Grupp 7 - Stående fågelhundar
Användningsområde
Engelsk setter är en stående fågelhund. Rasen används vid praktisk jakt på fält- och skogshöns som rapphöna, fasan, ripa, orre, tjäder och järpe.
När hunden känner kroppsvittring av fågeln fattar den stånd, på kommando resa fågeln och efter skottet apportera den.
De flesta engelska settrar som finns i Sverige idag används för jakt.
Egenskaper & mentalitet
Engelsk setter ska ha ett livligt temperament, stor jaktlust med viljan att intensivt, målmedvetet och uthålligt söka efter fågel. Sökmönstret ska anpassas till terräng och vindriktning i god kontakt med föraren. Den ska vara robust och kan lätt arbeta i olika typer av terräng,
Den ska ha goda nerver, ha lätt för att växla mellan aktivitet och passivitet, vara orädd och trygg men samtidigt vara mjuk och mån om att vara till lags.
Den engelska setterns vänliga och behagliga natur gör den också till en hängiven och lojal familjemedlem. Inomhus skall den vara lugn och harmonisk för att utomhus förvandlas till ett intensivt energiknippe.
Den ska ha en låg eller obefintlig skärpa och försvarslust, ha lätt för att acceptera andra hundar och uppträda öppen och vara tillgänglig mot människor.
Ger du din engelska setter utlopp för sina egenskaper, är vänlig och konsekvent när du fostrar den kommer du att få en fin kamrat på jakten, i hemmet och på fritiden under många år.
Storlek och Utseende
Engelsk setter är en medelstor hund som ska ha rena linjer, vara elegant i utseende och i sina rörelser. Mankhöjd är ca 65 - 68 cm för hanar och 61 - 65 cm för tikar. Den arbetande engelska settern kan vara förhållandevis lättare byggd.
Kroppsbyggnaden ska vittna om snabbhet, styrka och uthållighet hos en hund som har förmågan att under lång tid jaga i galopp på fält och fjäll.
Pälsen skall som helhet vara lång och silkig, fram- och bakbenens baksidor skall vara väl försedda med behäng i form av fanor respektive byxor.
Grundfärgen är vit med fläckar i olika färger, de kan ha färgerna vit och svart, vit och orange, vit och gul, vit och leverbrun eller tricolor,
Hälsa
Engelsk setter är överlag en frisk och sund ras.
Rasen har idag hälsoprogram på nivå 1 för HD, CL och PRA. Det innebär att det utförs en central registrering i SKK (Svenska Kennel Klubben) av testresultaten.
Höftledsdysplasi (HD)
HD är en felaktig utveckling av höftleden
Ceroid lipofuscinos (CL)
Ceroid lipofuscinos är en neurologisk sjukdom som medför död i unghundsstadiet. Sjukdomen är recessivt ärftlig, vilket kräver dubbel uppsättning av en genvariant (en från varje förälder) för att komma till uttryck.
Progressiv retinal atrofi (PRA)
Ögonsjukdomen PRA som medför synnedsättning och slutligen blindhet finns i rasen. Sjukdomen är recessivt ärftlig.
Det finns idag ett gentest som kan användas för att påvisa bärare och afficerade individer. Afficerade individer skall ej användas i avel och bärare skall endast paras med individer som är hereditärt eller genetiskt fria.
Tack vare gentestet är andelen CL-bärare och antalet PRA-sjuka engelska settrar idag mycket låg.
”Det finns ingen vackrare syn än den vita settern när den sveper över marken lätt och elegant som ett arabiskt fullblod”
Mårten Kalling
Jakt med Engelsk Setter
Den engelska settern är en jakthund. Som övriga brittiska stående fågelhundar används den till jakt på hönsfågel och morkulla både på fält, i skog och på fjäll.
Jakten går till så att hunden söker efter fågel i zick-zackmönster mot vinden samtidigt som förare går långsamt fram i marken.
När hunden känner vittring och får närkontakt av fågel fattar den stånd, med nosen vänd åt det håll vittringen kommer. Ståndet är ett medfött beteende. Hunden ska stå kvar ända tills föraren hunnit fram och gjort sig beredd att skjuta.
På kommando ska hunden avancera och resa fågeln, dvs få den att flyga. Så snart fågeln är i luften ska hunden sätta eller lägga sig ner och förbli stilla, även när skottet ljuder och fågeln faller. Att hunden stannar på kommando eller spontant är viktigt, dels för hundens egen säkerhet och dels för att inte hunden ska köra upp eventuellt kvarliggande fåglar i området
Fågelarbetet avslutas med att hunden på förarens kommando söker rätt på den fällda fågeln och apporterar den till föraren.
Apporten är viktigt ur den jaktetiska synvinkeln och är en fundamental del av jaktetik och ansvarsfull jakt. En välutbildad och fungerande apportör är avgörande för att säkerställa att fällt vilt tas omhand, vilket minimerar lidande och visar respekt för viltet. Att ha en bra apportör är en förutsättning för en etiskt korrekt jakt, särskilt vid fågeljakt där bytet ofta faller i tät vegetation eller kan hamna i vatten.
Fjälljakt
Fjälljakten på ripa är den idag kanske populäraste jaktformen hos ägare av stående fågelhundar. Höstjakten utgör för många årets höjdpunkt, men även vinterjakten i fjällen har många anhängare. Förutom själva jaktmomentet erbjuder fjälljakten fantastiska naturupplevelser. I fjällen jagar man dalripa och fjällripa. Många väljer att börja jaga in hunden i fjällen. Överblicken över terrängen är god, vilket gör det lätt att hålla reda på vad hunden har för sig, och biotopen varierande. Dessutom trycker riporna bra, framförallt i början av hösten, vilket är lämpligt när man tränar en unghund.
Fjälljakten är den fysiskt mest krävande typen av jakt, och både hund och förare bör ha god kondition innan man ger sig ut i fjällen.
Fältjakt
På fält jagar man rapphöns och fasan. Fältjakten är en överskådlig jaktform där hunden ofta är närmare dig än på fjället. Du har oftast en god överblick på marken och händelserna om hunden hittar fågel. På fält är det extra viktigt att man lär hunden att reviera regelbundet, dvs söker av marken, med högt huvud, zick-zack mot vinden, eftersom det ökar möjligheterna att hitta fågel.
Skogsfågeljakt
Skogsfågeljakten på tjäder och orre räknas som den kanske svåraste av jaktformerna med stående fågelhund. Den varierande och svåröverblickbara terrängen gör att hund och jägare måste ha ett utomordentligt samarbete för att få en jaktbar chans på skogsfågeln. Tjäder och orre beter sig också något annorlunda jämfört med rapphöns, ripor och fasaner. De löper gärna undan och hunden måste då kunna följa löpan och få fågeln att trycka igen, vilket är svårt för en oerfaren unghund. Att träna upp sin engelska setter till skogshund ökar möjligheten att jaga, eftersom en så stor del av vårt land täcks av skog.
Rasens historia
Rasens historiska bakgrund och utveckling
En framstående jakthund med mjukt temperament, mycket energi och stor jaktlust – engelsk setter!
Genetisk variation och rasspecifikt ursprung
Den engelska settern anses härstamma från spanielliknande hundar som användes redan på 1500-talet i England som ”setting spaniels”. Hundarna sökte rätt på rapphöns och dessa fångades sedan med hjälp av nät. Namnet setter var vid denna tid inte namnet på en speciell hundras utan gavs åt alla hundar som användes på detta sätt. När man längre fram kunde skjuta fåglar med bössor påbörjades ett intensivt avelsarbete för att förbättra hundarna. Runt om i England, Skottland, Wales och på Irland fanns det många intresserade som sysslade med uppfödning av fågelhundar. I början av 1800-talet ansågs de tre varianterna av setter vara konsoliderade. Trots detta fanns det fortfarande helsvarta och röda ”engelska settrar” på många håll.
Edward Laverack – den engelska setterns fader Den mest betydelsefulle för den engelska setterns utveckling var Edward Laverack (1798-1877). Han startade sin uppfödning med att år 1825 köpa hundarna Ponto och Old Moll från A. Harrison i Carlisle. Harrison hade hållit sin linje i trettiofem år. Laverack fortsatte sedan med denna linje till mitten av 1870-talet. Linjen fortlevde i nästan 100 år. Laveracks uppfödning slutade med en krasch eftersom hans valpar nästan utan undantag dog av sjukdomar orsakade av alltför långvarig inavel. I ett brev till en vän skrev han, år 1875: ”Jag har endast två hundar kvar, nämligen Prince och en citrongul tik, Dora. Jag har på tre år endast uppfödt en tik af trettio”.
Som tur var hade Laverack under sin glanstid som uppfödare sålt valpar till andra uppfödare i både England och Amerika. De förstod att söka annat blod till uppblandning. Även korsningar med irländsk setter förekom. En uppfödare, Mr Lort, som fortsatte Laveracks verk, skrev i ett brev: ”Alla mina vänner, som gjort försök härmed, säga, att det ej finnes något, som går upp mot ”Laverack-Irländaren” i fråga om arbete och konstitution. Laverack-Settern, ren, är ömtålig och särdeles svår att uppföda”.
Richard Purcell-Llewellin – Laveracks arvtagare En annan uppfödare Richard Purcell-Llewellin (1840-1925) köpte tikarna Countess, Nellie, och Lill samt hunden Prince av Laverack. Från Mr Slatter, en annan känd uppfödare, köpte han Dan, Dick, och Dora. Genom att korsa dessa linjer fortsatte han där Laverack slutade och blev näste store uppfödare. Ett flertal hundar från hans uppfödning såldes till Amerika till mycket höga priser. Enligt Arthur Wendel, SSK:s grundare och författare till boken ”Settern”, drabbades även Llewellins uppfödning av ”inavelsdepression”.
Arthur Wendel beskriver 1860- och 1870-talens engelska settrar som stora, grova, kraftiga och tunga hundar med väl utbildade huvuden, vackra ögon, långa väl behängda öron och korta raka svansar, långt och rikt hårlag men inte så lent och rakt som hos den moderna settern. Till färgen var de vita med ansiktsmask och teckning i leverbrun eller rödbrun färg. Flera vackra exemplar fanns, åtminstone efter den tidens svenska smak. Dessa hundar hade i regel en briljant näsa och gott jaktförstånd, men söket var långsamt och tungt. Beskrivningarna av den äldre typen är dock inte entydiga. Samtida exempel påvisar att såväl en lättare typ som andra färgvarianter fanns.
Intresset för jakt med stående fågelhund ökade kraftigt under 1800-talets senare hälft, med dåtidens goda fågeltillgång. Framför allt i södra och västra Sverige blev fågelhundarna populära. Först under 1940-50 talen blev fågelhundarna vanliga även i de nordliga länen. Det första jaktprovet avhölls 1893 utanför Linköping, anordnat av SKK. Under 1900-talet uppvisade vår ras relativt höga registreringstal. I början av 1970-talet registrerades över 300 valpar årligen. Under seklet senare decennier och början av 2000-talet har registreringsantalen sjunkit. Trots lägre registreringstal finns ett fortsatt intresse för rasen.
Den engelska settern har genom århundraden förfinats från en allmän jakthund till en specialiserad, stående fågelhund med en unik kombination av elegans och arbetsglädje. Rasen är känd för sitt milda väsen, sitt intensiva sökarbete och sin naturliga förmåga att markera fågel. Än i dag uppskattas den engelska settern både som jakthund och som trofast familjemedlem, med ett arv som speglar både brittisk jakttradition och passionerat avelsarbete.
Svenska Setterklubben för Engelsk Setter ska verka för att rasen fortsätter att vara en av de främsta stående fågelhundar inom jakt på hönsfågel . Den är och förblir en jakthund och fokus ska således ligga på de egenskaper som krävs för att få en god jakthund; jaktliga egenskaper, stabil mentalitet, god hälsa och en funktionell exteriör.