Engelsk setter hade vid den här tiden funnits mycket länge i Sverige och fått ett rejält uppsving i antal efter 1880-talets importer. Svenska Kennelklubben hade bildats 1889 och arrangerade fältprov årligen sedan 1893. Rapphönsen hade sin största utbredning någonsin, i ljungmarkerna fanns orren i stora mängder och de mer välbeställda hade börjat resa till fjälls med sina fågelhundar. Förutsättningarna för rasen stod alltså på topp.

Klubbens första avelshund, Leader of Salop, köptes in från England i november 1903 för ett pris av 1200 kronor. (Motsvarar c:a 60 000 kronor i dagens penningvärde.)

De första åren arbetade man mycket med att få fram stadgar och regler. Bl.a. arbetades rasstandarder fram och standarder för alla tre setterraserna publicerades 1905.

Annars utgjorde nog inte det administrativa arbetet någon stor del av klubbens verksamhet under de första åren. Exempelvis fanns inget avelsråd förrän år 1942 och då var det ingen mindre än den i fågelhundskretsar legendariske Mårten Ulfsson-Kalling som åtog sig sysslan.

Klubben hade under de första årtiondena det mesta av sin verksamhet koncentrerad till västra Sverige men så småningom började jaktprov och årsmöten att hållas även i övriga Sverige.

I stadgarna för Svenska Setterklubben för Engelsk Setter gäller det för SKKs medlemsorganisationer gemensamma målet att kontinuerligt skapa goda förutsättningar för hunden, hundägaren och hundägandet genom

• att  bevara och utveckla den engelska setterns jaktegenskaper, mentala och fysiska sundhet och exteriör.

• att  stimulera användningen av den engelska settern som jakthund.

• att bevaka och arbeta med frågor som har ett allmänt intresse för hundägaren och hundägandet och särskilt frågor som är av betydelse för jakthundar.

• att skapa och vidmakthålla goda relationer mellan omvärlden och hundägaren och hundägandet.